Symtom

Störningen i ämnesomsättningen leder till skador i lillhjärnan och hjärnstammen (olivopontocerebellär atrofi), perifera nerverna, näthinnan, skelettet, levern och könskörtlarna. Även hjärtat, njurarna och bukspottkörteln kan påverkas. Symtomen är mycket varierande i olika åldrar, liksom mellan olika personer, och tycks inte ha något direkt samband med vilken typ av mutation man har. Cirka 20 procent av barnen som föds med CDG-syndromet typ Ia avlider under de första fem levnadsåren i någon komplikation, som blödning eller organsvikt.

Symtomen brukar indelas i fyra olika stadier:

De första levnadsåren
De nyfödda barnen har karaktäristiska fettkuddar på stjärten och hårt och gropigt underhudsfett, som ger huden ett apelsinskalsliknande utseende. Ett annat typiskt tecken är inåtvända bröstvårtor. Skelning är också vanligt och beror på svaghet i yttre ögonmusklerna. Många barn har under de första levnadsmånaderna, innan de kan fixera blicken, rullande och irrande ögonrörelser. Muskulaturen är ofta slapp och rörligheten i lederna nedsatt. Grovmotoriken är sent utvecklad och barnen har svårt att rulla runt, sitta och krypa.

Barn med syndromet är ofta ospecifikt sjuka och har svårt att öka i vikt och växa. De har dålig aptit, kräks och får diarré, vilket kan bero på att levern är påverkad, eftersom nästan alla har nedsatt leverfunktion. Leverpåverkan kan i sin tur utvecklas till fett- eller skrumplever. Ibland är låg blodsockerhalt (hypoglykemi) det första tecknet på sjukdomen. Det kan yttra sig som skakighet, irritabilitet och kramper. Ungefär hälften av barnen får vätska i hjärtsäcken, vilket kan leda till hjärtsvikt. Störningar i blodets förmåga att koagulera kan ge blödningar eller blodproppar. De första åren kan sjukdomen vara mycket allvarlig och familjesituationen omtumlande, särskilt om barnet saknar diagnos.

Barndomen

Den psykiska och motoriska utvecklingen är starkt försenad, och en måttlig till svår utvecklingsstörning förekommer hos de flesta med syndromet. Barnen beskrivs ofta som glada och sociala, men uttalsvårigheter (dysartri) kan medföra att de får problem att göra sig förstådda.

Balans- och koordinationssvårigheter (ataxi) beror på att lillhjärnan förtvinar (lillhjärnsatrofi) och på perifer nervskada (neuropati), som ger svaghet i benmuskulaturen. Få barn lär sig gå själva, men många kan förflytta sig av egen kraft genom att hasa eller krypa. De flesta blir duktiga på att använda rullstol eller permobil.

Organsvikten avtar successivt, men hälften av barnen utvecklar epilepsi och vart tredje barn drabbas av strokeliknande anfall. De får då, ofta i samband med någon infektion, plötsliga attacker med medvetslöshet eller kraftig påverkan på medvetandet. Även om barnen får neurologiska symtom, som halvsidesförlamning eller blindhet, återhämtar de sig oftast efter några timmar eller dagar.

Koagulationsrubbningen kvarstår dock.

Pigmentförändringar i näthinnan (retinitis pigmentosa) tillkommer och ger inskränkt synfält och försämrat mörkerseende. Många barn har också brytningsfel.

Defekter i skelettet, främst i rygg och bröstkorg (kyfos och skolios), utvecklas gradvis. Till syndromet hör också speciella ansiktsdrag, med stora öron, tunn överläpp och käkar som efter hand blir mer framträdande.

Tonåren

De medicinska komplikationerna minskar under tonåren, men epilepsi kan förekomma, och svagheten i benen blir mer uttalad. Den beror på en försämrad nervfunktion men också på att kroppsvikten ökar och ställer krav på mer benstyrka, samtidigt som musklerna i benen är tunna och dåligt utvecklade.

En del flickor med syndromet kommer inte i puberteten (hypergonadotrop hypogonadism), eftersom äggstockarna tillbakabildas tidigt i livet. Pojkarna har en normal men ofta försenad pubertet och små testiklar. Könskörtlarnas nedsatta funktion ger brist på könshormoner, som i sin tur gör att skelettet hos de flesta visar tecken på skörhet eller urkalkning och att ryggen och bröstkorgen får ett hoppressat utseende. Personer med syndromet blir därför uttalat kortväxta, och få kan gå utan hjälpmedel.

Vuxenlivet

Vuxna med CDG-syndromet typ Ia har ett varaktigt, stabilt tillstånd. De intellektuella funktionsnedsättningarna försämras inte, inte heller talsvårigheterna. Otydligt tal försvårar kommunikationen med omgivningen, och de flesta med syndromet har tal-, språk- och kommunikationssvårigheter. Förmågan att förstå är större än den egna uttrycksförmågan, och personer med syndromet har ofta en god social förmåga. Trots koncentrationssvårigheter kan de ha ett gott minne, speciellt för personer och händelser.

Alla får näthinnesjukdomen retinitis pigmentosa, men synnedsättningen blir i allmänhet inte så uttalad.

Epilepsin och de strokeliknande anfallen brukar helt eller delvis gå tillbaka, medan de motoriska svårigheterna, som balans- och koordinationsproblem, håller sig på en stabil nivå. Nedsatt funktion i de perifera nerverna (neuropati) kan medföra muskelförtvining. Graden av skelettförändringar varierar från knappt märkbara till svåra.

Leverpåverkan brukar minska med stigande ålder.

Andra former av CDG-syndromet typ Ia

Det har blivit vanligare att sjukdomen upptäcks senare i livet. Oftast är det då en lindrigare variant som inte följer den vanliga stadieindelningen och inte heller ger samma grad av intellektuell funktionsnedsättning.

Diagnostik

Diagnosen grundar sig på tidiga symtom och tecken i kombination med blodprov för bestämning av S-CDT (carbohydrate deficient transferrin). Med hjälp av kromatografisk analys av serum från blodprovet mäts förändringar i mönstret av olika transferrinisoformer.

De olika enzymbrister som syndromet medför kan fastställas i cellprover, främst från odlade hudceller (fibroblaster).

Mutationen kan identifieras med hjälp av DNA-baserad diagnostik. I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information. Fosterdiagnostik är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

Det finns ingen speciell behandling för CDG-syndromet typ Ia, utan insatserna inriktas på att förebygga de akuta medicinska situationer som sjukdomen ofta leder till samt habilitering för att stimulera barnets utveckling och kompensera för funktionsnedsättningarna. En tidig diagnos är mycket viktig för att få de bästa förutsättningarna att klara den första, ofta dramatiska, tiden.

Eftersom det behövs kontakt med många inom vården bör kontroll och behandling samordnas av en barnläkare med en helhetssyn på barnet. Barn med syndromet behöver hjälp av olika specialister, till exempel barnläkare inriktade på medicin, neurologi och ortopedi, samt stöd av ett habiliteringsteam. I habiliteringsteamen ingår olika yrkeskategorier, som läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator, logoped och psykolog.